Flera chanser till förändring

Jag vill alltid tro att människor kan förändras, och jag blir därför otroligt ledsen när jag gång på gång inser att vissa personer inte förändras alls, trots löften. Man kan inte hålla på att dalta med folk, nu får det vara nog. Vill dem inte ha mig som jag är får det faktislt vara, nu är jag trött på att gå runt och känna mig värdelös och kass. Tack o adjö med allt sådant.

Stressad eller?

Den senaste veckan har jag gjort en hel del dumma saker. Någon konstaterade att jag verkade stressade eftersom jag var lättirriterad och fattade dåliga beslut. Jag blev lite ledsen, men inser att det är sant. Bara synd att man inte får hjälp med saker som ska göras, då hade jag också orkat tänka klart.

Har skaffat ett facebook-konto och satt och gjorde olika test där. Blev sedan nyfiken att göra ett IQ test. Fyller i fråga efter fråga, och reflekterar inte riktigt över vad jag fyller i. Helt plötsligt har jag köpt någon speltjänst jag inte alls vill ha. Fick ringa direkt och säga upp, som tur var gick det! Får se detta som en lärdom, att faktiskt vara lote mer observant.

För en stund seedan steg jag upp, jag kände en malande klump i magen. Mycket att hinna fixa idag. Snabbt kliver jag upp, klär på mig, in i badrummet fixae håret och borstar tänderna. När jag är klar inser jag att jag glömt något, minns inte vad förrän magen kurrar och fattar att jag inte käkat frukost. Jag kastar då en blick på klockan och ser att det är fyra timmar till jag börjar. Har aldrig glömt frukosten tidigare.

Behandla inte alla lika

Behandla inte andra som du själv vill bli behandlad

Behandla andra som dem vill bli behandlade

Det kan bli totalt fel om man utgår från att alla vill ha samma behandling. Alla är inte som jag och det måste även spegla mitt bemötande av andra.

Att våga erkänna sanningen

Det är lättare att erkänna och acceptera sina fel och brister inför andra om man inte ljuger för sig själv. Jag har gjort en hel del korkade saker dem senaste veckorna som jag försökt bortförklara. Det har inte alltid gått, och först igårkväll tvingade jag mig själv att erkänna en del för mig själv, vilket faktiskt var rätt jobbigt. Dock är det ännu värre att förneka och förneka. Jag har märkt att andra sett igenom det jag försökt dölja, men nu verkar det inte gå längre. Jag har varit arg på en del personer runt omkring mig, men efter helgen inser jag att det snarare är min egen feghet jag föraktar. Jag är rädd för att inte få beröm och bekräftelse, fy. Jag inser kanske för första gången på riktigt att vänner går före prestationer.

Många tårar fäldes under valborgsnatten, men lika många skratt ljöd. Nu mår jag i alla fall bättre efter att ha fått gråta ut, släppa loss och verkligen erkänt en del för mig själv. Saker känns lättare. Dags att ta tag i allt jobb nu, sedan får jag blicka fram emot midsommar som förhoppningsvis blir på sjön. Från och med nu ska jag skita i vad alla andra tycker och tänker, bara jag vet vad som är rätt för mig! Det är okej att göra det andra anser vara fel, bara jag kan stå för det.

Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör

Jag har försöker att ha det som utgångspunkt i alla fall, och de fungerar i de flesta fall. Jag brukar säga att jag hellre ber om ursäkt för att jag sagt eller gjort något dumt än för att jag inte gjort något alls. Enligt min åsikt är det bättre att vara aktiv och göra fel ibland än att vara passiv och inte gör något alls. Ibland undrar jag dock om jag inte skulle tjäna på att tänka lite mer innan jag gör och säger saker, det är så jobbigt att i efterhand komma på att hjärncellerna var ute på vift. Jag avskyr att ha fel eller tvingas inse att jag gjort något jag inte kan stå för till 100 % även om det kändes rätt just då.

Nu ska jag ladda för tenta, där ska bara det rätta och relevanta komma med. Jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

man märker om saker inte blir gjorda, men inte tvärtom

Det finns inget som är så trist som att lägga ner massor av tid/energi på saker som man ändå inte får någon respons på. Just nu skulle jag till och med föredra negativ feedback, det är i alla fall bättre än ingen alls. Nu vet jag inte ens om folk märker att jag jobbar och sliter som en galning. Jag tappar liksom mer och mer sugen på att lägga ner tid på saker, som ingen ändå verkar uppskatta eller märka av. En klok människa sa i söndags att det skulle märkas om jag slutade att göra saker, så sant, så sant.

Tro att du är bäst!

Vad härligt det skulle vara om alla ansåg att de själva var bäst. Jag tycker det är så tråkigt att folk i allmänhet inte vågar tro på sin förmåga, eller snarare erkänna att de gör det. Så fort jag säger att jag är bra, så får jag stämpeln som skrytig. Men jag tror faktiskt att hela samhället skulle må bra av att folk vågar stå för vad de kan och inte bete sig som svenskar, även om de är sådana. Det är helt sjukt att man ska låtsas att man inte kan så mycket, samtigt som det här samhället bedömmer människor efter vad dem kan. Det blir liksom en dubbelmoral. Hur ska man finna en balansgång mellan att vara högpresterande och duktig, samtidigt som man inte får vara det? Eller är du man så funkar det kanske, men inte alltid om man är tjej. "Du ska inte tro att du är något" Samtidigt kommer man ingenstans utan referenser, kontakter och självförtroende.

Ska jag behandla andra som de behandlar mig?

Jag ska börja med följande saker

* Låta bli att göra klart saker jag lovat

* Ignorera viktig mail, det finns roligare saker att göra

* Försova mig och drälla in för sent till möten

* Strunta i att andra upplever mig som störande

Det ska bli intressant att se hur folk reagerar. Jag är nämligen trött på att alltid bara vara den som ska ställa upp och göra klart sådant som andra struntat i. Om jag fortsätter att vara för snäll så lär det knappast ske någon förändring.

Värderingar

Under den senaste tiden har jag tänkt, sagt och gjort saker som går emot vissa av mina värderingar och principer, vilket kanske inte alltid är lysande. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över detta och inser nu på allvar att gjort aldrig kan bli ogjort. Det är ingen ide att älta över sina misstag, man får helt enkelt acceptera verkligeheten. Om jag har värderingar och principer jag inte kan leva upp till är det dags att omvärdera dem och kanske grubbla en stund över varför jag har de värderingar jag har. Kan man inte motivera varför man tycker något är det meningslöst.

Hur långt ska man gå för att rädda liv?

Idag har jag fått anledning att reflektera över människolivet och människovärdet, jag har fastnat i tankar kring hur långt man ska få gå för att rädda liv? Är det tillexempel rätt att rädda barn som är så mycket för tidigt födda att de aldrig kommer att kunna prata, äta, gå eller röra sig, och som dessutom har både hjärt-, lung-, hörsel- och synnedsättning? Jag vill absolut inte påstå att personer med flera nedsatta funktioner inte skulle kunna ha värdiga liv, det vet jag att dem kan. Jag tror inte att livsglädjen sitter i ögonen eller öronen eller i någon annan specifik kroppsfunktion. Jag vill tro att att alla människor har någon styrka, någon förmåga oavsett funktionsnedsättning. Men idag väcktes tanken inom mig, alltså om alla människors liv är värda att leva. Usch, vad hemsk jag känner mig, det borde väl vara ett självklart jasvar här, för annars förnekar jag väl alla människor lika värde?

Men om jag inte skulle kunna göra något alls förutom att bli medicinerad och omhändetagen av andra så vet jag inte om jag skulle vilja leva. Jag vet att somliga tänker likadant om mig och mitt liv som "synskadad", men frågab är om det är jämförbart? Såklart tycker inte jag det eftersom jag kan ta hand om mig själv, kommunicera och tänka, frågan är vad andra säger. Och om det är skillnad mellan olika funktionsnedsättningar, vart går gränsen? När slutar det att vara värt att leva? Och om det slutar vara värt att leva, är dem som lever ett sådant liv mindre värda? Många frågor har väckts idag efter ett möte, tyvärr har jag inga svar. För ett år sedan skrev jag en uppsats med namn "Kan handikappade ha ett meingsfullt liv", då var jag säker på min ståndpunkt. Fast ju mer jag läser, dessto mer tveksam blir jag. Inser att allt inte är ensdigt, svart eller vitt.

Anatomi

Jag är så orolig för min anatomitenta som är om några veckor. Tycker mest jag läser och läser, undra om jag lärt mig något? Jag kanske ska göra en serie om kroppen och dess uppbyggnad, så att jag ser att jag kan. Jag ska beskriva utförandet av en aktivitet utifrån rörelseapparatens anatomi/fysiologi, nervsystemet, cirkulationen samt resperationen. Någon som vill få en aktivitet beskriven så hojta till, så läger jag upp en beskrivning här.

Kärlek, längtar

Vad underbart det skulle vara att bli kär, jag börjar ledsna på att vara ensam. Eller nja, jag börjar tröttna på att aldrig träffa den rätte. Om det bara handlade om att träffa någon och ha kul en natt skulle det säkert gå att ordna, men jag söker något mer. Jag längtar efter att ha någon att dela livet med, någon att sitta och prata med, någon att hålla i handen, någon att kramas och bara vara med. Visst har man vänner, men det är inte riktigt samma sak. Samtidigt trivs jag med att bara ta hand om mig själv, jag har uppskattat två år som singel, men nu börjar det bli trist. Tror att våren påverkar mig väldigt mycket, jag vill ha någon att dela solen och glädjen med. Det är lättare att tänka karriär under vinterhalvåret. Jaja, men när den rätte dyker upp säger hjärtat till. :)

Stimulerande vecka

Jag kommer att trivas bra som arbetsterapeut i framtiden, det är jag säker på. Är ute på praktik i ett par veckor och jag älskar det. Befinner mig på habiliteringen, LSS råd och stöd. Det är en bred verksamhet och jag har fått möta mycket folk:) Det har varit stressiga dagar, men samtidigt otroligt lärorika. Får berätta mer för er jag talar med privat, kommer säkert upp saker här sedan med.

Härligt med vår förresten!

Underkläder, vinnare och blåmärken

Jag är trött, men glad. Jag har kommit hem från en härlig helg i Norrland och nu har jag påbörjat min praktik på sjukhuset i Norrköping. Klockan är framställd en timme och det är ljusare, vilket är ett tecken på att vi återigen går mot ljusare tider. Förutom att det är alldeles för mycket tentaplugg så är livet kanon, tillvaron strålar mot mig. Nu till det jag skulle skriva om:

I fredags när jag satt på tåget kom jag på att jag glömt packa ner underkläder till helgen, det var inte alls roligt att upptäcka det:( Som tur var (trodde jag) hade jag hela 40 minuter bytestid i Syockholm, så jag skulle hinna köpa lite. Men jag sprang runt som en dåre vid centralen, men hittade ingen affär som sålde underkläder. Till slut gick jag in på en pressbyrå och fråhade vart man kunde köpa trosor, kvinnan i kassan uppträdde som att jag bett om sprängmedel. Jag lämnade snabbt pressbyrån och gick in i en butik intill. Där hade de underkläder, mannen i kassan sa dock att de hade få storlekar och eftersom jag var desperat så svarade jag att jag tar vad som helst. Vilket förstås lätt knäppt, eftersom det visade sig att de bara hade xxL:( Jag fick lämna staden utan att ha köpt något. Inte ens Hemköp sålde trosor. Det borde fan vara lag på att alla affärer måste sälja underkläder.

Nu till något roligare: Jag vann en trekamp som hölls på lördagkvällen, grenarna var sumobrottning, att hålla sig kvar på en snurrande tjur samt klättring på en roterande stege. D et var kul att vinna, men jag trodde verkligen inte att jag skulle göra det. Men, är man bäst så är man!

Söndagen ägnades åt ett superkprt årsmöte. Sedan brottades jag med ett par killar, vilket har gett blåmärken som resultat.

En BRA helg alltså. Nu ska jag återgå till skolarbete och ladda för en ny praktikdag.

Trevlig vecka!

FARLIGA Norrland

Nästa helg ska jag vara sekreterare på ett årsmöte som hålls av Unga Suynskadade Norr i Örnsköldsvik, det ska bli kul. Jag har aldrig varit så långt norrut, och min barnsliga fobi för att åka norrut sitter i. Jag tänker mig liksom att jag far upp i en slags luftbalong, och sedan när jag kommit tillräckligt högt upp i landet, dimper jag ner på jorden. Fallet är högt, så det slår lock för öronen. Dessutom finns det isbjörnar i norrland, (nja skoja bara) Får väl se om norrlänningarna är så tysta som alla myter säger:).

Det konstiga i det hela är väl att jag i verkligeheten är mer rädd för låga höjder, avskyr att åka med den blå tunnelbanan i Tjockholm, tror liksom att det låga taket ska bli lägre och lägre, och tillslut pressa ihop mig till en korv. Nej, låga höjder avskyr jag, särskilt om det kan tänkas finnas råttor där eller att man kan gå vilse.

Vet inte varför jag fått för mig att Norrland är farligt, jag är ju inte rädd för att åka till Skåne, trots att det ligger längre söderut. Dessutom har ju inte norr och söder något med själva höjden att göra:) Jaja, till Australien har jag vågat resa, så då ska nog Övik också funka. Men dyker jag inte upp igen efter den 29 mars så vet ni why!!!

Tandläkarna roffar åt sig pengar

Jag var hos tandläkaren idag, för första gången sedan det börjat kosta guldpengar för mig att gå dit. Det visade sig att det inte var några små guldpengar heller! Jag hade visserligen inga hål, har aldrig haft några sådana heller, eftersom jag är en skötsam individ. Dock har jag gott om tandsten. Tandsten som tandläkaren inte vill ta bort! Efter att ha fått veta att det kostar 295 kr (595 innan de avdragna 300) att få tänderna undersökta, får jag en tid om två veckor till en tandhygenist som ska ta bort tandstenen för 630 kr. Vet inte om jag ska gå dit... Känns som att man blir lurad. Hur kan det vara så dyrt?

Melodifestivalen

Rätt låt vann! Kul att Sverige kommer skicka något annorlunda i år. Jag var riktigt rädd för att det skulle bli Måns Zelmerlöw, det hade varit trist. Härligt att svenska folket är nytänkande, synd bara att den där jurryn ska vara kvar. Folket kan tänka själva, vi behöver inga 11 jurrygrupper eller någonm internationelljurry. Hoppas det görs o, inte för att jag tror det, men man kan hoppas. Då kan ju passa på att byta ut Petra Mede, värre programledare får man leta efter. USCH, hon gjorde årets festival värre än dem brukar vara. Strunta samma, jag är glad för att Marlena vann.

Tävlar mina grannar om vem som kan låta mest?

Dunk, dunk, dunk låter det hela tiden. jag har börjat fundera på om de som bor över mig anstränger sig för att låta så mycket som möjligt. Man skulle kunna säga att det låter som att de kastar möbler i golvet, vilket jag egentligen inte tror att de gör. I början hade jag överseende med ljuden, då jag trodde att de renoverade. Men vem renoverar i flera månader? Tyvärr är det svårt att ge igen, eftersom de bor över mig.

Annars har dagen varit bra:) Ser fram emot praktiken som börjar om ett par veckor. Jag ska vara på sjukhuset i Norrköping. Ska bli spännande att få se lite verklighet.

"Snälla, snälla" Hur gick det till?

Hur tusan kom den usla skitlåten vidare? Finns det alltså människor som tycker att den är bra? Otroligt..... Jag börjar mer och mer fundera på om folk av misstag röstat på låten, men att avsikten var att rösta på en annan. Eller har någon fuskat, hon kanske inte fick en enda röst, men de som skötte telefonslussarna har kanske manipulerat systemt så att det ´gick bra för Caroline. Bara för det så går hon väl och vinner hela skiten. Undra vad de andra europeiska länderna tycker om låten. Jag hade velat se Amy i final, hon var bäst. Fast Sofia som sjöng den grekiska var också bra.

Har jag hjärtat i plånboken eller på rätta stället?

När jag vandrade hem från tåget ikväll, mötte jag tre tjejer i 15 årsåldern, som bad mig om en tia till bussen. Jag svarade att jag inte hade några kontanter på mig, men direkt efter drabbades jag av dåligt samvete. En tia hade jag väl kunnat ge, de hade väl inte påverkat min ekonomi ett skvatt. Samtidigt kan jag känna att jag inte har någon skyldighet att ge dem pengar, men jag hade varit snäll om jag gjort det. Problemet är att jag nästan vet att pengarna inte skulle gå till bussen, eftersom vi inte kan köpa bussbiljetter kontant på bussarna i Norrköping. Om man väljer att köpa biljett för kontanter görs det på en präsbyrå för cirka 25 spän. Det absolut enklaste är att köpa en sms biljett om man saknar pengar. Jag hade ingen lust att bli utnyttjad och lurad.

Jag har jättesvårt att förstå folk som "tigger pengar av andra". Jag hade aldrig gjort det, inte för en bussbiljett i alla fall, hade tyckt att det var genant. Jag kan verkligen förstå dem som tigger på grund av att de svälter eller liknande, men när sminkade tonårstjejer eller män i dyra rockar gör det blir jag fundersam. Självklart kan man ha problem trots att man är välklädd. I vilket fall som helst hade jag aldrig bett folk om pengar, drar mig även för att be kompisar om att få låna. Ja, jag kanske är lite svensk som anser att alla ska sköta sig själva.

Bekräftelse

Vad är viktigast? Att prestera eller att vara en god människa? ATT PRESTERA!!!!!!

Jag vet vad man ska svara, men jag vet också vad som räknas i den här världen. Suck.

Det borde helt klart vara viktigast att vara en god människa, men det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig det, för jag lever ändå efter det andra, alltså att prestera. Det här bör jag förstås inte skriva, men delvis gör jag goda handlingar för att sedan kunna skriva upp det i mitt CV. ALLT handlar liksom om att vara bäst, kan man inte vara bäst inom argumentation, sport, sång, pluggande eller matlagning så måste man hitta andra sätt. Då kan snällhet funka eller varför inte givmildhet? I värsta fall får man bli expert på att vara dum, snål eller kriminell. Hmm, det är något fel på det här samhället, det är inte konstigt att folk blir deppiga, när vi har slutat att ge kärlek och bekräfta varandra. Alla har bara sig själva för ögonen. Ett bra sätt att få uppmärksamhet på är säkert att begå brottsliga handlingar för då syns man i alla fall. Jag har valt föreningsvägen istället, men troligen har jag och den kriminella samma mål, nämligen att synas och bekräftas. Självklart har jag en dröm om att förändra världen, men varför? JO just för att märkas, jag vill att folk ska säga att Catta är smart, kompetent osv. Nej, men allvarligt, borde det inte räcka med att vara en snäll människa? Varför måste man vara så förbannat duktig jämt?

Rampfebern existerar, är det så enkelt?

Jag vet inte, det här är jättekonstigt, men på sista tiden har jag börjat tycka att det är obehagligt att stå och prata inför en stor grupp. Jag har väl egentligen aldrig uppfattat det som direkt farligt innan, men under seminariet idag var jag på helspänn. Jag talade ovanligt snabbt och tappade till och med tråden, det var riktigt pinsamt. Saken är den att jag verkligen var påläst, så jag borde inte ha behövt oroa mig, det borde alltså ha funkat.

Rent genereltt har jag upptäckt att jag inte har några som helst problem att tala inför en bunt främlingar, det går som en dans på röda rosor. Att prata inför nära och kära, det vill säga sådana man känner väl är också kolugnt, det är bara härligt. Problemet dyker upp när jag ska tala inför dem jag känner lite halvt eller sådana jag vill visa mig duktig för, min klass exempelvis. På universitetet vill jag såklart vara duktiga, Catta som kan en massa. Jag vill visa vilket proffs jag är helt enkelt. Och när jag tänker att jag måste prestera väl så går det helt enkelt åt skogen, beror kanske just på att jag har de där prestationstankarna. Om jag inte var så inriktad på att vara bäst skulle nog min stress minska och det jag sa bli bättre. Nu är det dock så att jag ser livet som en tävling (hemskt men sant) kanske inte så smart.

En sak till jag märkt är att det är 10 000 gånger lättare att stå och prata om egna erfarenheter inför en grupp jämfört med att presentera fakta. Ska jag delge en grupp åsikter och självupplevda saker går det superbra, men så fort jag ska referera något blir jag stirrig. Kan väl tillägga att jag avskyr föreläsningsformen, tycker att det ger både mig och åhörarna mer om informationen ges via praktiska moment. Inget är så trist som att lyssna på någon som står och rabblart i ett par timmar. Nej, tacka vet jag praktik, teori är för dårar.

Skaffa inte fler barn än du kan ta hand om

På måndagar i Tv 4 går det ett program som heter Familjen annorlunda, det handlar om tre familjer som har fem, åtta och tio barn. Man får följa familjernas vardag och se hur livet går att pussla ihop med så många ungar. Jag sitter och är mer eller mindre irrirterad genom hela programmet, det känns liksom som att föräldrarna tycker att det är jobbigt med alla barnen, eftersom saker ta tid. Jag ser absolut inget fel i att ha många barn, även om jag själv inte vill ha fler än tre stycken, däremot anser jag att man bara ska skaffa så många barn man har tid att ge kärlek till. Barn ska inte vara en "sak" man visar upp för grannar osv. Jag skulle inte vilja vara tonåring i en familj med sex småbarn, det framgick tydligt hur mycket ansvar dem fick ta. Självklart ska man ge barn ansvar, tror att man mognar snabbare om man tvingas hjälpa till, men det finns gränser. Man måste få barn och leka lite med. Nej, det känns som att ett par av föräldrarna, framförallt mammorna beklagar sig över allt de måste göra. Nu kanske mamman tar mer ansvar än pappan, (vet jag inget om) men det är en trist attityd.

Passa på att ha kul för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång

Livet är som ett spinningpass, oftast tugnt och roligt med ett par nerförsbackar som går lätt. I fredags var mitt liv en dans på röda rosor, jag hade klarat tentan, jag skulle åka hem till min familj och allt kändes bara kanon, idag är jag tillbaka i den grymma verkligheten. Tyvärr har verkligheten varit grym det sista halvåret, det är nästan så att jag har börjat fundera på om jag blir straffad för något. I slutet av förra veckan trodde jag på allvar att svackan var över, för det gick bra med både ögat, skolan och kompisarna, men nu har sanningen hunnit ikapp. Jag fkc nyss veta att jag har en alldeles för torr hornhinna, som är orsakad av en av mina droppar.

:( Suck, suck. Jag vill vara glad, jobbar för att tänka positivt, men det är klurigt när man har ont. Besöket hos familjen var i alla fall givande, det var härligt att träffa alla igen. Min kusin fyllde fem, så jag fick vara med på ett stojigt barnkalas. Mamma bjöd på smaskiga afrikanska drinkar och så sågs det på melodifestivalen, jag gillade BWO och låt nr 4 (en av dem som gick vidare till globen). Nu dröjer det innan jag åker till Strängnäs igen, i helgen ska jag köra vasaloppsspinning i drygt tre timmar. Det ska bli spännande att se om jag orkar det.

Håll om mig

Håll om mig
Krama mig
Älska mig
För det är jag värd!

Jag klarade det

GODKÄND på tentan, tror det räcker så!
Ska fira ikväll med semla

Ordning är för idioter

Världen är svart eller vit, men däremot är mina beteenden verkligen antingen eller. För cirka två sedan tog jag allt superseriöst, gjorde klart allt i tid, kom i tid, pluggade och fick höga betyg osv, idag tar jag dagen som den kommer. Man skulle kunna säga att jag lever som om jag skulle leva i oändlighet, noll struktur nu, eller nja, lite är det allt, men sämre än tidigare. Sitter här nu en onsdagkväll och funderar på hur jag enklast skippar en trist obligatorisk lektion dagen därpå, den ena bortförklaringen är värre än den andra. Samtidigt kommer det kännas meningslöst att gå dit för jag har inte läst det jag borde, fy, Catta. Försöker intala mig själv att det är bra att jag i alla fall pluggade fem timmar under dagen, fast jag får betalt för åtta. Undra hur länge detta kommer hålla? På ett sätt känns det märkligt att ha förändrats så mycket, på gymnasiet var jag plugghästen, på universitet är jag slarvig. En kompis sa att förändringen kanske beror på att jag flyttat hemifrån och inte har någon familj att visa upp resultat för. Undrar om det är sant. Personligen tror jag att ögonoperationen väger tyngre, jag har fått lite perspektiv och insett att det finns värre saker som kan hända än att sabba en tenta. Att gå upp några kilon är väl inget jämfört med att riskera att mista synen. Allt ska nog ordna sig. Jag är säkert trevligare nu, lite spralligare och mer flexibel, fick höra för ett tag sedan att jag var rätt jobbig våren 07, då jag jämt skulle vara bäst och ha koll.

Nu ska jag i alla sova så att jag orkar med den där trista lektionen som jag inte vågar skolka ifrån.:(

Nervös

Imrogon får jag mitt resultat på min omtenta, om det inte blir ett G så vet jag inte vad jag gör. Hoppa av plugget har varit en tanke, samtidigt känns det lite desperat. Tror knappast jag blir klokare av att lämna skolan och göra ingenting. Blir väl att kämpa på ändå. Men får jag G så blir jag överlycklig. Tänker ha en stor fest då, ska jag ha i alla fall:) Senare i vår ska jag låna husets samlings lokal och ordna riktig fest. Men en sak i taget, först ett G på tentan tack.

Jaha och vad gör man?

Nu börjar jag bli rejällt skoltrött, har pluggat alldeles för länge. Kanske var dumt att söka till högskolan direkt, samtidigt undrar jag vad jag hade för val? Jobbet i Göteborg fick jag ju inte och inget annat jag sökte för den delen heller. Nja, om jag trodde att det gick att få ett jobb skulle jag hoppa plugget ett tag och ta ett sabbatsår, men tyvärr verkar inte arbetsmarknaden särskilt god nu. Är nästan inne på att ta ett Mc Donalds jobb eller liknande. Har aldrig känt mig mer omotiverad, blä säger jag bara. Skulle inte vara helt fel att dra täcket över huvudet och gå upp om sisådär tre år, eller tre månader i alla fall. Jag är jämt trött nu, trots att jag gör mindre saker än för några månader sedan. Jag kanske saknar allt US jobb ändå, var fan så mycket bättre att vara utbränd jämfört med uttråkad. Nu har jag gnällt klart, kommer nog igen snart.

Trevlig vecka:)

Ingen mening, men man kan ta lärdom

Jag tror inte att det finns en mening med saker som sker, tror helt och hållet på den kära slumpen. Kan för mitt liv inte förstå hur allt skulle kunna ha en mening, det verkar helt orimligt. vem skulle i så fall pussla ihop allt? Gud, svarar kanske några, men eftersom jag inte tror att det existerar någon högre makt fungerar inte det svaret. Jag tror att det är vi människor styr världens utveckling, det är vårt gemensamma ansvar att leda världen rätt. Okej, allt sker slumpmässigt, det finns alltså ingen mening med saker som sker. Dock anser jag att man ska ta lärdom av sådant som sker. för även om det är en slumpmässig händelse så kan den vara lärorik och bidra till att jag lär mig saker. Givetvis sker inte allt med en slump, jag precis som alla andra människor påverkar ju händelseutvecklingen. Jag kan ju inte skylla på slumpen om jag dunkar någon i skallen och får ett straff för det, däremot är det en slump om någon drabbas av en sjukdom. Hm, lite rörigt kanske, men spännande.

EGO

Jag och Xxxxxx pratade om våra utseenden, medan Xxxxxx satt och beklagade sig över hur ful och oattraktiv han är, sa jag att jag är nöjd med mitt eget yttre, och om andra inte är det så får dem la blunda. Jag anser att det finns viktigare saker att bry sig om än utsidan, den spelar en minimal roll i praktiken. Personligheten sitter ju inte där, precis som smaken av kaffet inte sitter i koppen färg och utseende. Jag är så trött på allt snack om utsidan, ja på tjejer i klassen som klagar över sina "enorma magar, rumpor och armar". Trodde man skulle slippa sådant prat på universitet. Fast jag ska kanske inte säga något, för två år sedan ansåg jag ocskå att min mage var stor. Nu har jag dock kommit på bättre tankar, trots att jag väger drygt sex kg mer idag. Spelar roll, jag är, Catta och är bra som jag är! Nu till saken, när jag sa det fick jag direkt en känga tillbaka som lät på följande sätt "Du är så jävla EGO som inte tycker att du är ful". Ja okej, jag är gärna ett EGO om det innebär att man inte ogillar sig själv, man mår väl knappast bra av att klaga på sig själv. Och om det är något som är oattraktivt, så är det väl folk som ber om ursäkt för sig själva. Då framstår jag hellre som ett EGO. Jag tror att man måste älska sig själv för att andra ska kunna göra det, för om man älskar sig själv sänder man ut positiv energi.

Pinsamt

Vad fan betalar man tv-licens till? Till skräp eller, börjar nästan fundera. Kan inte TV3 eller Kanal 5 ta över melodifestivalen? Tycker inte att den skiten hör hemma i SVT. Jag lyssnade på alla låtar men stängde sedan snabbt av tv:n, brydde mig inte om att se vilka som gick vidare, ingen av låtarna var ju bra. Caroline af Ugglas kändes som ett skämt, visste inte om jag skulle gråta eller skratta åt låten, är ju nästan så att jag funderar på att söka till nästa års festival. Någon som hänger på?

Drick, tala och handla med skallen och inte munnen

Har nyss kommit hem från en tjejkväll som var både trevlig, spännande och som gav mig mycket att fundera över. Jag valde i princip bort alkoholen den här kvällen, tog ett halvt glas vin till mat, men jag hade verkligen ingen lust att bli full. Jag ångrar absolut inte mitt nyktra beslut, man kan ha trevligt utan sprit. Måste dock säga att det märks tydligt när två stycken är aspackade och en är nykter. Vi kom till slut att hamna i hetsiga diskussioner som visserligen var viktiga, fast det kanske inte var läge att diskutera funktionnedsättningar, kärlek och gud när somliga var lite väl borta. Jag fick behärska mig för att inte bli förbannad vid ett par ögonblick, det gick halvbra. Hon som var minst full märkte min irritation (vissa saker kan man inte ta, även om personen i fråga var full) och vill diskutera vidare. Lyckligtvis valde jag att inte ta fler debatter, sa istället att vi skulle diskutera vidare på måndag i plugget när alla kunde stå för sina åsikter. Ska bli spännande! Innan alla diskussioner startade var stämningen lite laddad, eftersom jag och en kompis till blivit utelåsta och lämnade i ett kvarter vi inte kände till. Vi irrade runt i 20 minuter och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Vi hade lämnat mobiler/plånbok i lägenheten middagen var i, och hon som bodde i lägenheten hade bara lämnat oss. När vi väl lyckats hitta rätt och komma in i lägenheten var stämningen lite si sådär. Fast efter bara några minuter skrattades det bort. Överlag har det varit en kanonbra kväll! Jag ska ha nästa middag med gänget. Har också lärt mig att välja mina strider, det är inte lönt att diskutera allt med en full människa. Man ångrar det bara sedan. Är trots allt glad för att jag hittat ett roligt gäng i skolan att umgås med. Var länge sedan jag hade så mycket vänner på nära håll.

Allt är relativt, men ska man orka tänka så jämt?

Hm, jag har alltid hävdat att man inte ska klaga över skitsaker som mobilkrångel, äcklig mat eller dåligt väder, men jag har kanske ändrat uppfattning. Visst, måste man få gnälla lite ibland även om man inte håller på att dö. Det tar emot att säga det här, men om vi ständigt skulle hålla på att tänka att det alltid finns dem som har det värre så skulle man må dåligt av att man inte får ventilera sin ilska och frustration. Okej, en trasig tv är ingenting i jämförelse med en svältande mage, fast det kan vara väldigt irriterande att inte få igång tv:n. På ett sätt kan jag störa mig på alla, (inklussive mig själv) som retar sig på löjliga saker när det finns människor i världen som verkligen lider, borde man inte bita ihop? Jo absolut, samtidigt blir väl inte de afrikanska barnen mättare för att jag biter ihop. Om man ständigt ska tänka på att andra har det värre så blir man knäpp. Jag var hos min kurator i onsdags, jag kastade ur mig en massa skit och det kändes skönt. Jag har ingen lust att ha dåligt samvete för att jag bekymrar mig för mitt öga medan folk svälter. I min värld är ögat ett stort problem, även om det (ta i trä) verkar vara på väg att stabilisera sig. I allmänhet vill jag dock följa min gamla teori "problem är till för att lösas" och "det man kan påverka, påverkar man, annars håller man käft och accepterar läget". Jag försöker leva efter det, eftersom jag inte får ut något av att vara gnällig, det är roligare för alla om man är glad.

Nu ska jag njuta av helgen, ska plugga en massa nerver, muskler och ben!:) Fast först ska jag på en tjejmiddag ikväll hos en klasskompis. Det är bra att jag har saker att göra, för annars hade jag nog suttit hemma och oroat mig för tentaresultatet. Jag hoppas att omtentan gick bra. Jag har gjort mitt bästa och det är svårt att göra mer då. Åter igen är dte värsta som kan hända att jag får ett U. Trist men sant.

Trevlig helg vänner

Pottertankar igen:)

För cirka tio år sedan ansåg jag att Harry Potter var rena rama skräpet, nu är det en av dem böckerna som trollbinder mig mest. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag läst böckerna, men varje gång jag läser om dem får jag nya tankar, reflektioner och till och med självinsikt. Trots att det är fantasyböcker så är det något av det bästa som skrivits, det finns så många budskap i romanen. Sitter just nu och lyssnar för fullt och tvingas faktiskt pausa ibland för att fundera lite över grupptryck, roller och normer. Jag har insett att det är otroligt lätt att sitta och säga att man ska stå upp för sina åsikter och gå emot strömmen om man måste, men när det väl kommer till sig själv är det tuffare. Jag försöker verkligen att hålla vid det jag sagt, inte falla för grupptrycket eller dra mig ur saker, men det är inte alltid så lätt. Trots allt står man sig själv närmast, vad man än vill erkänna. Vi människor är egoister. Medan jag lyssnade på Harry Potter sju funderade jag över vem av karaktärerna i boken som jag liknar mest. Först ville jag bara säga Harry, Hermione eller Ron, mest Hermione kanske. Lite motvilligt insåg jag dock att jag troligen är mer lik Rons bror Percy, ja han som bröt med sin familj. Ibland väljer man fel. Det är många gånger mer problemfritt att välja den starka och överlägsna sidan framför den svaga, trots att man står på de svagas sida. För att inte göra det långrandigt, har jag beslutat mig för att inte döma människor som följer strömmen för hårt, jag är själv en av dem ibland. Det är visst lätt att gnälla på andra som gör fel och fegar ur, men när det väl kommer till kritan och rör en själv, är man inte alltid lika kaxig. Nu ska jag läsa mer Potter.

Media sluta älta

Jag har som mål att se på nyheterna varje dag, men jag har faktiskt börjat ledsna. Det händer ju inget nytt, bara samma gamla skit! Dessutom får media ryck och letar upp saker och tjatar om i en period. Just nu är det skolmaten, jag tror absolut att det finns problem. Spaghetti ska givetvis inte plockas upp från golvet och sedan serveras till folk, metalbitar eller maskar inte heller finns i maten, men detta kan ju inte ha hänt först nu. Däremot har SVT valt att fokusera på det just nu. Hösten 2005 var det värdetransportrån, har värdetransportrånen upphört nu? Skulle inte tro det. Skrämselproppagandan är stor, du skall inte äta detta, inte detta och se upp för det här du kan få canser, hjärtporblem eller liknande. Ett tips, är du skray, så undvik att leva, se till att dö snarast så att du slipper vara orolig för att just dö. Jag orkar inte lyssna längre. Har bestämt mig för att köra modellen, lite av allt eller det jag känner för. Litar inte media, de vill bara skrämmas och tjäna pengar.

Är det lika hemskt att tänka onda tankar som att utföra onda handlingar?

NEJ! Svarar jag på den frågan utan att tveka eller tänka efter ordentligt. Jag anser att det är helt okej att tänka elaka saker, så länge dem inte ger utlopp i handling. Tillexempel så måste jag få tänka att jag skulle vilja slå den söliga käringen som står framför mig i kön, all right, det är inte speciellt bra att ha sådana tankar, men alla har vi nog det ibland. Man kan känna frustration över saker i sin omvärld och tänka den ena saken som är värre än den andra, inget konstigt alls. Eller?

Personligen tror jag att det kan vara nyttigt att låta sina tankar komma, så länge det stannar i tankar. Ingen mår väl illa av att jag tänker en sak. Vi har lagar i det här landet som säger att vi inte får göra vissa saker, men inte bryter man mot lagen om man enbart tänker att man vill göra det? Då kommer nästa fråga, är det alltså okej att tänka att homosexuella är mindre värda en heterosexuella eller att personer med en funktionsnedsättning borde låsas in för att dem är en samhällsbelastning? Svaret torde vara ja, om jag ska följa en konsekvent linje. Jag tvekar dock. Tycker att det är läskigt att folk tänker saker som inte överrensstämmer med de mänskliga råttigheterna. Samtidigt har alla rätt att tycka och tänka vad de vill, men inte att göra vad de vill.

Slutligen undrar jag om ni skulle tappa ert förtroende för någon, bara för att den tänker en del negativa tankar. Var allt för idag. Dags för muskelplugg.

Massören gav mig electricitet i axeln

Det känns som att en tegelsten har låsnat från min axel och nacke - helt underbart! Min massör gav mig ström för att jag skulle slappna av. Först blev jag lite skray när hon sa att hon ville behandla mig med hjälp av ultraljud och ström, men jag lever och mår bra, så det var ett klokt beslut. Känner mig piggare idag och ser fram emot helgen som innehåller en jättefest på studentkrogen! Det var ett tag sedan man festade låss! Och sedan är dte förstås tentaplugg, måste få ett G på min omtenta, menmen, med lite vilja ska det väl gå. Har gett upp hoppet att vinna tillbaka min vän som övergett mig. Vill hon inte umgås med en trevlig individ ska hon slippa. Eller? Jag vill inte mista vänner, men jag fattar inte vad jag gjort och då kan jag inget förändra.

Kanske ska ha semletävling med mig själv..... Se hur många semlor jag orkar äta varje vecka. Nja, kanske är onyttigt, men smaskigt. Men efter att Fredskronk frågat mig om jag har några muskler kvar efter allt ätande så får jag kanske ta det easy.:(

Ha det gÖtt

"Om du mister en står dig tusen åter"

Vi har nog alla blivit svikna både en,två och tre gånger, och konstigt nog gör dte lika ont varaenda gång. Det är ju inte som att få ont i en muskel när man tränar, sådan smärta släpper och den kan man till och med lära sig att njuta av. Att bli sviken av en av dem man älskar mest är en helt annan sak. Det är precis som att hjärtat har gott i tusen bitar. Det värsta den här gången är att personen i fråga har "brutit" med mig fyra gånger innan, men jag har förlåtit, tröstat och stöttat när jag förstått varför hon brutit. Fast jag vet inte om jag orkar en gång till, nu får det vara slut för alltid, även om det gör ont nu. Jag begriper inte att jag varit så överseende, man får faktiskt inte bete sig som en gris bara för att man har det kämpigt. Ett ansvar som människa har man ändå.

Jag försöker tänka att dte finns andra, och det gör det absolut!

Kärlek

"Kärleken är det enda som blir större när man slösar med det"

Ricarda Huch

Tre saker jag är bra på

1. Misslyckas på tentor
2. Stöka till i min lya
3. Äta onyttig mat

Uuuuuuhhhhh, det är så jäkla lätt att vara glad när saker går bra. Fast jag anstränger mig annars. Har lyckats bita ihop när dte gällt ögat, men nu bara brast allt när jag fick tentaresultatet och jag upptäckte att det såg ut som en svinstia här. Och den enda mat som finns här är godis.

Trevlig helg på er, era optimister.

Logikens ljuva ironi

Det är är tur att dte finns lagar och regler, eller kanske ännu mer tur att jag har vett nog att följer dem. Men ibland är det svårt när man blir förbannad, jag får liksom knyta nävarna och räkna till tio för att inte göra något dumt. Det var ett sådant tillfälle idag på morgonen. Närmare bestämt vid tio tiden när jag var och talade med en av rektoerna på univeristet. Jag var där för få hjälp med en sak som krånglat på grund av min synnedsättning. Tråkigt nog var rektorn inte särskilt hjälpsam, eller hen hjälpte mig och sedan passade hen på att kasta ur sig lite skit.

För det första fick jag försvara att jag valt att studera på heltid, vilket jag förstås inte borde göra, eftersom ingen annan med en synnedsättning gjort det på mitt program innan. Dessutom ansåg hen att jag skulle få mer tid att reda ut "problem som skolan orsakat" om jag inte behövde plugga jämt. Så jag ska alltså sänka min ambition för att skolans tillgänglighetsarbete brister. Som förövrigt ska vara det bästa i landet om man tror på skolans egen beskrivng. Sedan var hen vänlig nog att tala om att det inte finns någon yrkesverksam med en synnedsättning inom mitt blivande yrke. Allt verkade bara svart. Det var inget mysigt samtal. Till råga på allt missade jag en föreläsning idag på grund av ett läkarbesök, surt. Har fått kommentaren att jag måste använda viljan mer så ska nog allt ordna sig. Vad min lärare nu menar det.

Just nu skulle jag bara vilja försvinna. Ta en runda i skogen och bara slå av mig all ilska. Men har en känsla av att jag måste plugga istället. SUCK!!!!!!!! Jaja, tur att dte kommer en ny dag imorgon att se fram emot. Då är jag med all sannolikhet glad igen:)

Livet, en balansgång

Jag är 99 % säker på att jag inte har schizofreni, helt säker kan man väl aldrig vara, menar jag. Men ibland börjar jag faktiskt fundera, jag känner mig liksom som flera personer. Visserligen i olika sammanhang, med olika människor, men ändå. Är det normalt? Kanske, vill man välja att se det positivt kan man säga att jag kan tala med bönder på bönders vis. Fast, jag tycker att det är rätt så stora saker som skiljer sig i mina beteenden.

Ni som känt mig under de senaste åren kan vittna om att jag varit en planerande dåre som vill ha kontroll över mitt liv till 110 %. Dessutom har jag haft väldig prestationsångest, känt stora krav och mått lite si så där. Men det har till stor del förändrats. För att citera en god vän så har jag gått från noggran till slarvig. Idag, för det mesta tar jag en dag i sänder, beror säkerligen på allt som hänt med mitt öga. (Har fått problem med mitt seende öga och opererat det tre ggr på ett halv år) Jag har liksom inte kunnat planera, strukturera och allt sånt och det har nog delvis gjort mig friare. Samtidigt som jag mår bättre av min nya roll känns det märkligt, jag har alltid haft koll. Nu glömmer jag bort det ena efter det andra jämt, inte för att jag lär dö av det, men det är frustrerande. För visst är förändringen bra, men ett mellanläge hade nog varit bättre, man behöver ju inte vara extrem åt något håll.

Jag kan tycka att noggranhet är bra i jobbsammanhang, men mindre bra på sin fritid. Jag har höga ambitioner med mitt liv, så är det ingen skillnad. Jag vill massor, har drömmar och visioner. Men jag har nog släppt en del med, inte vissioner, men fjamtsaker som vad jag stoppar i mig. Jag har börjat ställa mig frågan om man måste se allt så gravallvarligt? Blir jag lyckligare av det? Har kommit fram till att jag hellre lever ett kort men skojigt liv, än ett långt allvarligt. Jag lever ju bara en gång, så varför anstränga sig för mycket? Äsch, det kan jag komma att få äta upp. Visst, ska man engagera sig, men inte så man bränner ut sig.

Jag kan inte riktigt fatta att jag har tyckt att man ska spara på livets goda, tex, bara godis på helger. Det är väl lika bra att roffa åt sig medan man kan. Fast kanske ändå, njuter man inte mer om man får saker man gillar sällan. Vanor är aldrig mysiga. Det stör mig att allt har en framsida, inget är ju svart eller vitt. Nu har jag rabblat klart, undrar om någon mer än jag självt hängt med. Hälften av alla tankar är kvar i skallen. Kan sammanfatta allt så här "Varje dag är en fest, men det krävs ambition för att få njuta av den"

Fokusera på det roliga

Tänk, vad mycket onödiga saker vi gör hela tiden. Vore det inte smartare att bara göra det man måste och sedan strunta i resten? Någonstans kan jag känna att livet är för kort för att slösas bort på onödiga skitsaker, allvarligt talat, jag lär ju knappast dö lyckligare bara för att jag städat ordentligt. Det finns så mycket man lägger åt sidan för att hinna med alla tråkigheter. Har en "kompis" som prioriterar skolan framför allt annat, visst är det viktigt att jobba och göra karriär, men ibland får man nog lov att ställa sig frågan, vad som egentligen är viktigt? Det sista halvåret har jag blivit som förvandlad, har börjat inse att skola, jobb och pengar är bagateller i jämförelse med en god hälsa och vänner.

Det var en dryg månad sedan jag städade hemma, borde jag kanske inte säga, menmen. Jag är nog snarare lyckligare nu när jag släppt taget och struntar i saker. Min nya filosofi är i alla fall att man ska göra det som är kul och man trivs i, det andra kan man hoppa. Om det inte handlar om mat eller andning.

Må gott vänner.

Ett tredje försök

Hmm, ska bli riktigt intressant att se om jag fortsätter att skriva på den här bloggen. Det är min tredje blogg på ett par år. Precis som de båda tidigare tillfällena har jag stora ambitioner för bloggen, får hoppas att det håller i sig. Ni får hjälpa mig att inte tappa motivationen. Nu ska jag dricka kaffe, återkommer ikväll.