Rampfebern existerar, är det så enkelt?

Jag vet inte, det här är jättekonstigt, men på sista tiden har jag börjat tycka att det är obehagligt att stå och prata inför en stor grupp. Jag har väl egentligen aldrig uppfattat det som direkt farligt innan, men under seminariet idag var jag på helspänn. Jag talade ovanligt snabbt och tappade till och med tråden, det var riktigt pinsamt. Saken är den att jag verkligen var påläst, så jag borde inte ha behövt oroa mig, det borde alltså ha funkat.

Rent genereltt har jag upptäckt att jag inte har några som helst problem att tala inför en bunt främlingar, det går som en dans på röda rosor. Att prata inför nära och kära, det vill säga sådana man känner väl är också kolugnt, det är bara härligt. Problemet dyker upp när jag ska tala inför dem jag känner lite halvt eller sådana jag vill visa mig duktig för, min klass exempelvis. På universitetet vill jag såklart vara duktiga, Catta som kan en massa. Jag vill visa vilket proffs jag är helt enkelt. Och när jag tänker att jag måste prestera väl så går det helt enkelt åt skogen, beror kanske just på att jag har de där prestationstankarna. Om jag inte var så inriktad på att vara bäst skulle nog min stress minska och det jag sa bli bättre. Nu är det dock så att jag ser livet som en tävling (hemskt men sant) kanske inte så smart.

En sak till jag märkt är att det är 10 000 gånger lättare att stå och prata om egna erfarenheter inför en grupp jämfört med att presentera fakta. Ska jag delge en grupp åsikter och självupplevda saker går det superbra, men så fort jag ska referera något blir jag stirrig. Kan väl tillägga att jag avskyr föreläsningsformen, tycker att det ger både mig och åhörarna mer om informationen ges via praktiska moment. Inget är så trist som att lyssna på någon som står och rabblart i ett par timmar. Nej, tacka vet jag praktik, teori är för dårar.