Jag är 99 % säker på att jag inte har schizofreni, helt säker kan man väl aldrig vara, menar jag. Men ibland börjar jag faktiskt fundera, jag känner mig liksom som flera personer. Visserligen i olika sammanhang, med olika människor, men ändå. Är det normalt? Kanske, vill man välja att se det positivt kan man säga att jag kan tala med bönder på bönders vis. Fast, jag tycker att det är rätt så stora saker som skiljer sig i mina beteenden.
Ni som känt mig under de senaste åren kan vittna om att jag varit en planerande dåre som vill ha kontroll över mitt liv till 110 %. Dessutom har jag haft väldig prestationsångest, känt stora krav och mått lite si så där. Men det har till stor del förändrats. För att citera en god vän så har jag gått från noggran till slarvig. Idag, för det mesta tar jag en dag i sänder, beror säkerligen på allt som hänt med mitt öga. (Har fått problem med mitt seende öga och opererat det tre ggr på ett halv år) Jag har liksom inte kunnat planera, strukturera och allt sånt och det har nog delvis gjort mig friare. Samtidigt som jag mår bättre av min nya roll känns det märkligt, jag har alltid haft koll. Nu glömmer jag bort det ena efter det andra jämt, inte för att jag lär dö av det, men det är frustrerande. För visst är förändringen bra, men ett mellanläge hade nog varit bättre, man behöver ju inte vara extrem åt något håll.
Jag kan tycka att noggranhet är bra i jobbsammanhang, men mindre bra på sin fritid. Jag har höga ambitioner med mitt liv, så är det ingen skillnad. Jag vill massor, har drömmar och visioner. Men jag har nog släppt en del med, inte vissioner, men fjamtsaker som vad jag stoppar i mig. Jag har börjat ställa mig frågan om man måste se allt så gravallvarligt? Blir jag lyckligare av det? Har kommit fram till att jag hellre lever ett kort men skojigt liv, än ett långt allvarligt. Jag lever ju bara en gång, så varför anstränga sig för mycket? Äsch, det kan jag komma att få äta upp. Visst, ska man engagera sig, men inte så man bränner ut sig.
Jag kan inte riktigt fatta att jag har tyckt att man ska spara på livets goda, tex, bara godis på helger. Det är väl lika bra att roffa åt sig medan man kan. Fast kanske ändå, njuter man inte mer om man får saker man gillar sällan. Vanor är aldrig mysiga. Det stör mig att allt har en framsida, inget är ju svart eller vitt. Nu har jag rabblat klart, undrar om någon mer än jag självt hängt med. Hälften av alla tankar är kvar i skallen. Kan sammanfatta allt så här "Varje dag är en fest, men det krävs ambition för att få njuta av den"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar