Stressad eller?

Den senaste veckan har jag gjort en hel del dumma saker. Någon konstaterade att jag verkade stressade eftersom jag var lättirriterad och fattade dåliga beslut. Jag blev lite ledsen, men inser att det är sant. Bara synd att man inte får hjälp med saker som ska göras, då hade jag också orkat tänka klart.

Har skaffat ett facebook-konto och satt och gjorde olika test där. Blev sedan nyfiken att göra ett IQ test. Fyller i fråga efter fråga, och reflekterar inte riktigt över vad jag fyller i. Helt plötsligt har jag köpt någon speltjänst jag inte alls vill ha. Fick ringa direkt och säga upp, som tur var gick det! Får se detta som en lärdom, att faktiskt vara lote mer observant.

För en stund seedan steg jag upp, jag kände en malande klump i magen. Mycket att hinna fixa idag. Snabbt kliver jag upp, klär på mig, in i badrummet fixae håret och borstar tänderna. När jag är klar inser jag att jag glömt något, minns inte vad förrän magen kurrar och fattar att jag inte käkat frukost. Jag kastar då en blick på klockan och ser att det är fyra timmar till jag börjar. Har aldrig glömt frukosten tidigare.

Behandla inte alla lika

Behandla inte andra som du själv vill bli behandlad

Behandla andra som dem vill bli behandlade

Det kan bli totalt fel om man utgår från att alla vill ha samma behandling. Alla är inte som jag och det måste även spegla mitt bemötande av andra.

Att våga erkänna sanningen

Det är lättare att erkänna och acceptera sina fel och brister inför andra om man inte ljuger för sig själv. Jag har gjort en hel del korkade saker dem senaste veckorna som jag försökt bortförklara. Det har inte alltid gått, och först igårkväll tvingade jag mig själv att erkänna en del för mig själv, vilket faktiskt var rätt jobbigt. Dock är det ännu värre att förneka och förneka. Jag har märkt att andra sett igenom det jag försökt dölja, men nu verkar det inte gå längre. Jag har varit arg på en del personer runt omkring mig, men efter helgen inser jag att det snarare är min egen feghet jag föraktar. Jag är rädd för att inte få beröm och bekräftelse, fy. Jag inser kanske för första gången på riktigt att vänner går före prestationer.

Många tårar fäldes under valborgsnatten, men lika många skratt ljöd. Nu mår jag i alla fall bättre efter att ha fått gråta ut, släppa loss och verkligen erkänt en del för mig själv. Saker känns lättare. Dags att ta tag i allt jobb nu, sedan får jag blicka fram emot midsommar som förhoppningsvis blir på sjön. Från och med nu ska jag skita i vad alla andra tycker och tänker, bara jag vet vad som är rätt för mig! Det är okej att göra det andra anser vara fel, bara jag kan stå för det.