Flera chanser till förändring

Jag vill alltid tro att människor kan förändras, och jag blir därför otroligt ledsen när jag gång på gång inser att vissa personer inte förändras alls, trots löften. Man kan inte hålla på att dalta med folk, nu får det vara nog. Vill dem inte ha mig som jag är får det faktislt vara, nu är jag trött på att gå runt och känna mig värdelös och kass. Tack o adjö med allt sådant.

Stressad eller?

Den senaste veckan har jag gjort en hel del dumma saker. Någon konstaterade att jag verkade stressade eftersom jag var lättirriterad och fattade dåliga beslut. Jag blev lite ledsen, men inser att det är sant. Bara synd att man inte får hjälp med saker som ska göras, då hade jag också orkat tänka klart.

Har skaffat ett facebook-konto och satt och gjorde olika test där. Blev sedan nyfiken att göra ett IQ test. Fyller i fråga efter fråga, och reflekterar inte riktigt över vad jag fyller i. Helt plötsligt har jag köpt någon speltjänst jag inte alls vill ha. Fick ringa direkt och säga upp, som tur var gick det! Får se detta som en lärdom, att faktiskt vara lote mer observant.

För en stund seedan steg jag upp, jag kände en malande klump i magen. Mycket att hinna fixa idag. Snabbt kliver jag upp, klär på mig, in i badrummet fixae håret och borstar tänderna. När jag är klar inser jag att jag glömt något, minns inte vad förrän magen kurrar och fattar att jag inte käkat frukost. Jag kastar då en blick på klockan och ser att det är fyra timmar till jag börjar. Har aldrig glömt frukosten tidigare.

Behandla inte alla lika

Behandla inte andra som du själv vill bli behandlad

Behandla andra som dem vill bli behandlade

Det kan bli totalt fel om man utgår från att alla vill ha samma behandling. Alla är inte som jag och det måste även spegla mitt bemötande av andra.

Att våga erkänna sanningen

Det är lättare att erkänna och acceptera sina fel och brister inför andra om man inte ljuger för sig själv. Jag har gjort en hel del korkade saker dem senaste veckorna som jag försökt bortförklara. Det har inte alltid gått, och först igårkväll tvingade jag mig själv att erkänna en del för mig själv, vilket faktiskt var rätt jobbigt. Dock är det ännu värre att förneka och förneka. Jag har märkt att andra sett igenom det jag försökt dölja, men nu verkar det inte gå längre. Jag har varit arg på en del personer runt omkring mig, men efter helgen inser jag att det snarare är min egen feghet jag föraktar. Jag är rädd för att inte få beröm och bekräftelse, fy. Jag inser kanske för första gången på riktigt att vänner går före prestationer.

Många tårar fäldes under valborgsnatten, men lika många skratt ljöd. Nu mår jag i alla fall bättre efter att ha fått gråta ut, släppa loss och verkligen erkänt en del för mig själv. Saker känns lättare. Dags att ta tag i allt jobb nu, sedan får jag blicka fram emot midsommar som förhoppningsvis blir på sjön. Från och med nu ska jag skita i vad alla andra tycker och tänker, bara jag vet vad som är rätt för mig! Det är okej att göra det andra anser vara fel, bara jag kan stå för det.

Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör

Jag har försöker att ha det som utgångspunkt i alla fall, och de fungerar i de flesta fall. Jag brukar säga att jag hellre ber om ursäkt för att jag sagt eller gjort något dumt än för att jag inte gjort något alls. Enligt min åsikt är det bättre att vara aktiv och göra fel ibland än att vara passiv och inte gör något alls. Ibland undrar jag dock om jag inte skulle tjäna på att tänka lite mer innan jag gör och säger saker, det är så jobbigt att i efterhand komma på att hjärncellerna var ute på vift. Jag avskyr att ha fel eller tvingas inse att jag gjort något jag inte kan stå för till 100 % även om det kändes rätt just då.

Nu ska jag ladda för tenta, där ska bara det rätta och relevanta komma med. Jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

man märker om saker inte blir gjorda, men inte tvärtom

Det finns inget som är så trist som att lägga ner massor av tid/energi på saker som man ändå inte får någon respons på. Just nu skulle jag till och med föredra negativ feedback, det är i alla fall bättre än ingen alls. Nu vet jag inte ens om folk märker att jag jobbar och sliter som en galning. Jag tappar liksom mer och mer sugen på att lägga ner tid på saker, som ingen ändå verkar uppskatta eller märka av. En klok människa sa i söndags att det skulle märkas om jag slutade att göra saker, så sant, så sant.

Tro att du är bäst!

Vad härligt det skulle vara om alla ansåg att de själva var bäst. Jag tycker det är så tråkigt att folk i allmänhet inte vågar tro på sin förmåga, eller snarare erkänna att de gör det. Så fort jag säger att jag är bra, så får jag stämpeln som skrytig. Men jag tror faktiskt att hela samhället skulle må bra av att folk vågar stå för vad de kan och inte bete sig som svenskar, även om de är sådana. Det är helt sjukt att man ska låtsas att man inte kan så mycket, samtigt som det här samhället bedömmer människor efter vad dem kan. Det blir liksom en dubbelmoral. Hur ska man finna en balansgång mellan att vara högpresterande och duktig, samtidigt som man inte får vara det? Eller är du man så funkar det kanske, men inte alltid om man är tjej. "Du ska inte tro att du är något" Samtidigt kommer man ingenstans utan referenser, kontakter och självförtroende.