Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör

Jag har försöker att ha det som utgångspunkt i alla fall, och de fungerar i de flesta fall. Jag brukar säga att jag hellre ber om ursäkt för att jag sagt eller gjort något dumt än för att jag inte gjort något alls. Enligt min åsikt är det bättre att vara aktiv och göra fel ibland än att vara passiv och inte gör något alls. Ibland undrar jag dock om jag inte skulle tjäna på att tänka lite mer innan jag gör och säger saker, det är så jobbigt att i efterhand komma på att hjärncellerna var ute på vift. Jag avskyr att ha fel eller tvingas inse att jag gjort något jag inte kan stå för till 100 % även om det kändes rätt just då.

Nu ska jag ladda för tenta, där ska bara det rätta och relevanta komma med. Jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

man märker om saker inte blir gjorda, men inte tvärtom

Det finns inget som är så trist som att lägga ner massor av tid/energi på saker som man ändå inte får någon respons på. Just nu skulle jag till och med föredra negativ feedback, det är i alla fall bättre än ingen alls. Nu vet jag inte ens om folk märker att jag jobbar och sliter som en galning. Jag tappar liksom mer och mer sugen på att lägga ner tid på saker, som ingen ändå verkar uppskatta eller märka av. En klok människa sa i söndags att det skulle märkas om jag slutade att göra saker, så sant, så sant.

Tro att du är bäst!

Vad härligt det skulle vara om alla ansåg att de själva var bäst. Jag tycker det är så tråkigt att folk i allmänhet inte vågar tro på sin förmåga, eller snarare erkänna att de gör det. Så fort jag säger att jag är bra, så får jag stämpeln som skrytig. Men jag tror faktiskt att hela samhället skulle må bra av att folk vågar stå för vad de kan och inte bete sig som svenskar, även om de är sådana. Det är helt sjukt att man ska låtsas att man inte kan så mycket, samtigt som det här samhället bedömmer människor efter vad dem kan. Det blir liksom en dubbelmoral. Hur ska man finna en balansgång mellan att vara högpresterande och duktig, samtidigt som man inte får vara det? Eller är du man så funkar det kanske, men inte alltid om man är tjej. "Du ska inte tro att du är något" Samtidigt kommer man ingenstans utan referenser, kontakter och självförtroende.

Ska jag behandla andra som de behandlar mig?

Jag ska börja med följande saker

* Låta bli att göra klart saker jag lovat

* Ignorera viktig mail, det finns roligare saker att göra

* Försova mig och drälla in för sent till möten

* Strunta i att andra upplever mig som störande

Det ska bli intressant att se hur folk reagerar. Jag är nämligen trött på att alltid bara vara den som ska ställa upp och göra klart sådant som andra struntat i. Om jag fortsätter att vara för snäll så lär det knappast ske någon förändring.

Värderingar

Under den senaste tiden har jag tänkt, sagt och gjort saker som går emot vissa av mina värderingar och principer, vilket kanske inte alltid är lysande. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över detta och inser nu på allvar att gjort aldrig kan bli ogjort. Det är ingen ide att älta över sina misstag, man får helt enkelt acceptera verkligeheten. Om jag har värderingar och principer jag inte kan leva upp till är det dags att omvärdera dem och kanske grubbla en stund över varför jag har de värderingar jag har. Kan man inte motivera varför man tycker något är det meningslöst.

Hur långt ska man gå för att rädda liv?

Idag har jag fått anledning att reflektera över människolivet och människovärdet, jag har fastnat i tankar kring hur långt man ska få gå för att rädda liv? Är det tillexempel rätt att rädda barn som är så mycket för tidigt födda att de aldrig kommer att kunna prata, äta, gå eller röra sig, och som dessutom har både hjärt-, lung-, hörsel- och synnedsättning? Jag vill absolut inte påstå att personer med flera nedsatta funktioner inte skulle kunna ha värdiga liv, det vet jag att dem kan. Jag tror inte att livsglädjen sitter i ögonen eller öronen eller i någon annan specifik kroppsfunktion. Jag vill tro att att alla människor har någon styrka, någon förmåga oavsett funktionsnedsättning. Men idag väcktes tanken inom mig, alltså om alla människors liv är värda att leva. Usch, vad hemsk jag känner mig, det borde väl vara ett självklart jasvar här, för annars förnekar jag väl alla människor lika värde?

Men om jag inte skulle kunna göra något alls förutom att bli medicinerad och omhändetagen av andra så vet jag inte om jag skulle vilja leva. Jag vet att somliga tänker likadant om mig och mitt liv som "synskadad", men frågab är om det är jämförbart? Såklart tycker inte jag det eftersom jag kan ta hand om mig själv, kommunicera och tänka, frågan är vad andra säger. Och om det är skillnad mellan olika funktionsnedsättningar, vart går gränsen? När slutar det att vara värt att leva? Och om det slutar vara värt att leva, är dem som lever ett sådant liv mindre värda? Många frågor har väckts idag efter ett möte, tyvärr har jag inga svar. För ett år sedan skrev jag en uppsats med namn "Kan handikappade ha ett meingsfullt liv", då var jag säker på min ståndpunkt. Fast ju mer jag läser, dessto mer tveksam blir jag. Inser att allt inte är ensdigt, svart eller vitt.

Anatomi

Jag är så orolig för min anatomitenta som är om några veckor. Tycker mest jag läser och läser, undra om jag lärt mig något? Jag kanske ska göra en serie om kroppen och dess uppbyggnad, så att jag ser att jag kan. Jag ska beskriva utförandet av en aktivitet utifrån rörelseapparatens anatomi/fysiologi, nervsystemet, cirkulationen samt resperationen. Någon som vill få en aktivitet beskriven så hojta till, så läger jag upp en beskrivning här.

Kärlek, längtar

Vad underbart det skulle vara att bli kär, jag börjar ledsna på att vara ensam. Eller nja, jag börjar tröttna på att aldrig träffa den rätte. Om det bara handlade om att träffa någon och ha kul en natt skulle det säkert gå att ordna, men jag söker något mer. Jag längtar efter att ha någon att dela livet med, någon att sitta och prata med, någon att hålla i handen, någon att kramas och bara vara med. Visst har man vänner, men det är inte riktigt samma sak. Samtidigt trivs jag med att bara ta hand om mig själv, jag har uppskattat två år som singel, men nu börjar det bli trist. Tror att våren påverkar mig väldigt mycket, jag vill ha någon att dela solen och glädjen med. Det är lättare att tänka karriär under vinterhalvåret. Jaja, men när den rätte dyker upp säger hjärtat till. :)

Stimulerande vecka

Jag kommer att trivas bra som arbetsterapeut i framtiden, det är jag säker på. Är ute på praktik i ett par veckor och jag älskar det. Befinner mig på habiliteringen, LSS råd och stöd. Det är en bred verksamhet och jag har fått möta mycket folk:) Det har varit stressiga dagar, men samtidigt otroligt lärorika. Får berätta mer för er jag talar med privat, kommer säkert upp saker här sedan med.

Härligt med vår förresten!